Måsenstafetten (2015-03-30)

Efter tre vinterseriesöndagar med dålig orientering gick fredagens natt-OL, sånär som på en sträcka, bra. Lördagens ÖM8 gick med lite hjälp av ryggar bra med mina mått mätt, så jag kände mig hoppfull inför söndagens stafett, men då hade jag inte tänkt på att det var söndag. Morgonen började med att jag hade sönder min "se-nära-lins" och när det sedan regnade på glasögonen... Jag ska inte skylla misstagen på det, men det blev svårare att läsa in sig.
1 Jag gick av stigen vid fyra stenar, men slarvade sedan med riktningen, eller litade möjligen för mycket på att en annan löpare skulle till samma kontroll. Stigen avslöjade att jag bommat. Försökte först chansa, men återvände till stigen för att läsa in mig. 3min.
2 Koll hela vägen, såg gulmossen, men inte punkthöjden. Kollade för säkerhets skull av kraftledningen, jo jag var rätt. Dryg minut.
3 Riktning och gulhöjder och stenen låg där den skulle. OK.
4 Lite krokigt, men jag gillar gulhöjder. OK.
5 Lite för långt åt höger betydde lite för blöta fötter, men koll. Här och vid 6 var jag faktiskt inte sämst, men...
6 Kort sträcka, lite trevande, men OK.
7 Funderade ett tag på att ta långa höger runt på storstigen och ta kontrollen från fel håll. Men tänkte; så dåligt kan det väl inte gå så att det ska löna sig. Men jodå. Jag kom till det gröna där det gick att hitta stråk som det gick att springa i, men kollade inte riktningen. Ner i sankmarken, upptäckte att jag vridit om riktningen för mycket. Jag kom ut på stigen och så slutade hjärnan att fungera. Jo kontrollens höjd hade också ett stenigt parti, men hur jag kunde få för mig att jag redan hunnit dit vet jag inte. Nåväl, uppe på höjden lyckades jag identifiera en gulmosse, men tappade direkt riktningen. Över två (fel) diken och upp på en höjd, men ingen skärm. Den korta stunden av aktiv hjärna var över. Att jag korsat minst en stig för lite tog jag inte in. Följde drivningsvägen en bit med felvänd karta, upp på höjden igen, det kunde ju vara rätt. Nu var det svårt att läsa, när jag torkat av både karta och glasögon hade jag till och med glömt var jag trodde att jag var. Kamraten Rotviker kom och visade och jag hängde på. Han drog lite snett och jag fick för mig att titta på kartan och så var han försvunnen. Upp på en möjlig höjd med en del möjliga hål. Ner på stigen och jag fick för mig att jag var på stigen NO om kontrollen. Jag fortsatte till stigförgreningen, och trots att det saknades stenar på kartan tyckte jag att det här måste vara rätt. Upp igen och snurrade och hittade hål och skärmar men inte rätt. Vid andra besöket i stigkorsningen insåg jag var jag var och kunde leta mig fram. Blöt och kall hade jag nu lite tappat intresset, men Per-Anders stod ju och väntade.
8 Snabbt ner, naturligtvis i fel riktning. Tillbaks till stigförgreningen och nu spelade 90 sek bom inte någon större roll.
9 Igen ut i fel riktning, men nu fattade jag det direkt när jag kom till stigen.
10 Har ni läst det förut?: Ut i fel riktning, men igen någotsånär snabbt uppfattat. Säkerhetstänk fick mig att runda branten, men var tvungen att titta till två andra sänkor först.
11 Äntligen tog jag det lätta alternativet. Det gav mig också chansen att springa upp värmen lite.
12 Så var plågan över för den här gången, om jag inte räknar med kylan efter varma duschen. Jag kunde inte ta på mig handskarna!
Per-Anders fick nog vänta längre vid växlingsplanket än han sedan var ute i skogen. Per-Anders: Förlåt.
Slutsats: jag ska inte orientera på söndagar i år.