Viking Memorial - The Hunt, del 2 (2024-03-10)

Del 2, från K7 och in i mål.

K7
Jag hade nu kommit ikapp en grupp på 4-5 löpare. Det verkade ha ganska bra koll. Jag var inte säker på vilken bana de sprang, ännu en bit fanns en klick som jag visste sprang den längre banan. Jag håller mig till gruppen och vi tar den med viss tvekan.

K8
Nu löper var en för sig. Jag avancerar och löpningen känns bra. På kartan är det inte så långt kvar. Jag kommer greja det här.

K9
Jag fortsätter avancera och dra ifrån känns det som. Klicken som var ännu längre fram ser jag inte längre. Jag gör upp en plan för kontrolltagningen. Jag vill ju till den svarta loopen och komma ut precis S om kontrollen. Därifrån borde det vara enkelt. Precis när jag lämnat första stigen får jag sällskap och snart kommer en till. Vi kom ut till loopen och sprang V för att komma ut rätt. Det kändes långt och tillslut tvingas vi tvärgira. Vi kommer ut på ett ställe som har allt vi eller i alla fall jag tänkt att attackpunkten ska ha. På kartan är vi en bit NV om det rätta stället. Det är väldigt blött och vi rundar. De andra får läsa och tänka. Under den här tiden hinner alla från förr ikapp. Jaja, försökte i alla fall. Jag visste inte då att jag stämplat som fyra på min bana.

K10
Hänger på de andra ut till vägen. Hör att de planerar tillsammans men fångar bara in vissa detaljer. Jag vill ju in på stigen efter det öppna, den som tar mig tillräckligt nära för att göra det enkelt. Men jag är nog i första hand inställd på att hänga de andra. Vi passerar det jag tror är min stig. Efter ett tag saktar jag ner och fråga, vilken bana springer ni? - långa allihop. Fakk, jag vände direkt tillbaka till en tveksam stig jag sett. Går grovt NO, försöker hitta löpbarhet men det finns inte så mycket. I sankmarken blir det bättre men inte bra. Jag kommer tillräckligt rätt och ser åkern. Så skönt. En snubbe hade precis stämplat och verkade tveksam. Då visste jag inte att han just petat ner mig till plats fem.

K11
Nu ska jag bara gå V till samma väg som tidigare. Enligt min kompass gör jag det men i verkligheten driver jag NV. Jag tycker snart att det gått för långt, att jag snart borde ana ett slut på det flacka. Vad ska jag göra, skita i nålen? Om jag nu inte gått V borde jag varit infångad sedan länge om jag drivit S, alltså borde jag drivit N. Höjdkurvor tornar upp sig, äntligen. Där finns en stig. Eftersom det fanns en osäkerhet borde jag såklart bestigit kurvorna och försökt fastställa min position. Vi hade bytt om vid målet och viss möjlighet till igenkänning fanns. Istället följer jag kurvorna NV. De går ju uppåt, de jag ville hitta gick ju neråt, till en sjö. Det går ett konstsnöspår i den här grusgropen (Skidstadion) och jag korsar det flera gånger och kommer ut på andra sidan. Det tar tid innan jag accepterar var jag är. Då känns det bara så jävla tråkigt. Tar mig fram till skärmen helt utan övertygelse eller lust. Bommade 13 minuter och fyra placeringar.

Positivt att löpformen var så god att detta inte var några större problem, konditionsmässigt.