Poängtävling 3 (2023-05-09)

Jakten på den bästa O-förmågan fortsätter. Nu under strålande kvällssol och bredvid svallande Dammsjö.

K1
Stigar ut över hygget och vill sedan gena utmed bäcken. Varför då? Kortare kanske men varken snabbare eller enklare än annat uppenbart alternativ. Varför ser jag inte det uppenbara vägvalet via väg och storsänka? Nu skulle jag i alla fall gå rakt upp i backen, försöka hitta hyllan och sedan gira mot det öppna NV om ringen. Jag hittar nog hyllan men lyckas inte förmå mig att styra SO, inte anar eller ser jag något öppet heller. Till slut tröttnar jag på sydpilen och springer..nja inte spring direkt men jag tar mig i alla fall neråt. Ser både träsk och stenar, finner mig på kartan och kan tillsammans med en del andra vilsna orienterare komma rätt.

K2
Det här gick helt enligt plan. Rundar träsksjön och styr sedan rätt upp mot hygget som uppfångare.

K3
Här vill jag gå O och sedan stiga mig fram innan klättring. Det var antagligen fin löpbarhet som drog mig ner tidigt och som sedan förvirrade mig vid stigkontakt. Efter riktningsförvirringen går det enligt plan, lyckas läsa längs vägen och gå upp på rätt ställe.

K4
Tar ut en kurs och stångar mig fram. Det kommer mycket väta på vägen ner och en höjd på fel håll är nära att få stopp på mig. Jag fortsätter och det kommer mer väta och tydligare höjd som dessutom ligger åt rätt håll, bra jobbat.

K5
Jag förenklar genom att ge mig ut i sankmarken. Stämmer av på stigen och får med mig storstenen på väg ner. En del bekanta ansikten dök upp vid stämpling.

K6
Ikappsprungen alltså. De går först och V, då väljer jag S mot vägen. Att de dök upp får mig att ta lite mer i löpningen, att det är på väg bidrar också. Jag läser av rätt, saktar in när det börjar hetta till och smiter runt min höjd på rätt ställe och får branten perfekt. Kändisarna kom en bit efter.

K7
Jag har någon slags häng hela vägen men den eventuella osäkerhet eller svårighet som fanns försvann ganska fort. Hygget ska inte vara svårt att hitta, jag har ju dessutom varit där tidigare under kvällen.

K8
Här kan en se mig göra samma fadäs som till K1, stiligt undvika det snabbaste och enklaste alternativet, som om jag behövde lite extra svårigheter. Att hitta den stora sankmarken S om kontrollen hade varit lättare och inte behövt så många höjdkurvor. Hursomhelst lyckas jag men en god portion tur styra rätt. Först får jag ett infall att korrigera en del V. Då hittar jag en storsten med tillhörande T. T tolkade jag som krysset en bit N. Jag går ändå ner rätt på min stensamling. En del tur var det.

K9
Den här sträckan bjöd på lite löpvänligare partier men jag valde även att forcera en del ogästvänligare delar. Den här sträckan var nog starkt bidragande till känslan av strapats efteråt. Andra använde hygget för att runda det gröna.

K10
Tog det försiktigt och började väl bli lite trött också. Jag var rädd att missa stenen, det kändes flera gånger som att höjden peakat.

K11-M
Funderade faktiskt på att springa runt. Det var rejäla flöden i bäckarna och det som ser ut som ett delta på kartan kanske skulle vara to much. Löparn före mig i kön drog in vid tomtgränsen så..kan en kan jag. Det var helt ok, inte alls så blött som jag befarade. Löpning för resten.

Ja, det här kändes som strapats. Det är egentligen ingen dålig känsla, det när ofta den jag söker på en långdistans. Den kan uppkomma av lite olika inslag. Idag kom den för att det var lite jävligt emellanåt, trassliga bäckpassager, riviga barrskogspartier och grönområden. Andra gånger kan den kommer av långa löpsträckor med omväxlande terräng. En fin kväll utan monsterbommar är i alla fall inte så illa. Kanske var det här en nyttig runda inför helgens Kilsbergsutmaningar.