Mila by night etapp 1 (12-11-2014)
Kategori: Tävling
Kort/område: Nackareservatet (Nackamasterna)
Arrangør: Järla orientering
Disciplin: 6,8 km (Pöbel)
Distance: 8.2 km
Tid: 70:25
Taktiken har varit klar sedan länge. Spring hårt och följ tåget, häng! Var vaksam ut från boet, kolla riktningen grovt.

Jag stod som ensam Centrumlöpare i första ledet och laddade på hårt i starten men farten hackade rejält när det började gå uppför. Lyckades hålla resten av Centrum bakom mig förutom Samuel. Av kartan lyckades jag uppfatta att det var långt till K1, att huvudsakliga riktningen var österut samt att vi skulle bortom masterna. När masterna passerades förbättrades min koll på läget ytterligare.

Strax efter K1 glider Ågren förbi nerför en häll. Jag ser och skymtar hans rygg ganska länge men fler löpare kommer emellan, jag försöker hänga på. Plötsligt har jag en reflex på höger sida. Den kom lite plötsligt, det brukar alltid stocka upp sig lite men det hade det inte gjort här. Ungefär halvvägs mot K3 kom svaret även om jag inte riktigt fattade det då. Flera löpare står på samma ställe och kliar sig i huvudet, konstigt tänker jag, vi har ju en bit kvar till K3. Jag fortsatte framåt och får sällskap av Ågren. Strax innan K3 frågar han om jag letar efter K2, -nej den är tagen. Trist. På sträckan mellan K2 och K3 smet Sverker förbi mig men jag såg aldrig honom trots att han ska ha stämplat endast 20s före mig.

Det finns några lampor att följa mot K4. Jag tycker dock inte riktningen stämmer på min kompass. Jag ignorerar det och litar på lamporna, känner mig lite tryggare när vi klättrar uppför det branta partiet. Strax kommer vi fram till lilla boet där aktiviteten flödar. Fortsätter följa lampor västerut. Dessa är inte lika säkra dock, osäkerheten märks strax innan K5 men det gav sig snart. Att återvända till K6 var bland det enklare den här kvällen. Fortsatt många lampor att följa tillbaka till K7, grovriktningen kändes bra. Det kändes rätt hela vägen och strax innan kände jag igen mig. Jag stämplade vid K7 som nummer 50, ca 1 min efter Grafström.

Jag följde två lampor norrut, hade varken mod eller sinnesnärvaro att göra som Sverker och springa runt träsket. Snubbarna framför mig sjönk ner till låren och det kändes inte rätt. Jag hittade dock lite bättre tuvor och klara mig undan med några faceplask. När de två stigarna söder om K8 var passerade rådde tveksamhet lite här och var. En löpare fortsatte rakt fram, kanske såg han lamptåget som drog förbi längre ner, från höger till vänster. Jag var också lite lockad men fattade att vi borde vara närmare än så, då fattade jag även att vi skulle upp nära högsta höjd. Ungefär samtidigt fattade ett andra det också.

Mot K9 är jag återigen ovän med riktningen, tyckte vi började lite väl västligt och för mycket stig. Såg senare att det fanns en otydlig rackare och den västliga riktningen kompenserades med lite nordligt. Stämplade sedan strax innan Grafström utan att veta om det. På väg mot K10 blåste han dock förbi, det märkte jag. Fortsatt ganska mycket folk omkring.

Mot K11 kollar jag av kompassen och visst går vi sydligt i huvudsak. Det börjar tunnas ut med folk nu men några stycken kvar att följa. När K11 väl är stämplad börjar det kännas att man är på väg hem, skönt. Jag gillar att de framför mig också fortsätter söderut mot stigen. En Snättringerygg tar mig nästan ända fram till K12, väl framme känner jag att gummibandet börjar dras ut. Tar till början en egen riktning mot K13, ser att ett tåg går ovanför, söder om mig och drar mig däråt. Tyvärr var det inget säkert tåg. Jag vet att det ska komma en stig som säker uppfångare och fortsätter, strax ser jag en lampa norröver och går däråt. Reflex! Där fick Snättringe ta min rygg för ett slag. Vi blir sedan ett nytt tåg upp mot K14, den stämplingen kändes grymt skön. Slappnade helt klart av för tidigt.

Följer tåget på för stort avstånd ner för branten och är helt solo utan att se någon annan när jag är nere. Improviserar ängsligt, orolig över att behöva bomma målet. Ser civilisation och antar att jag är i hörnet av den. Vänder tillbaka på stig och tar nästa avstickare tillbaka och finner till slut målet. Borde varit mer vaken ut från sista, kanske gått ut mer nordligt och tagit stig-väg till mål? Hade tur som inte tappade någon placering på "spurtsplitten". Näste man var Grafström. Tydligen smet jag förbi när han bommade K12.

Det här var det svåraste Mila jag sprungit. Min första Mila-säsong var vi på samma karta, det var den svåraste etappen den säsongen. Jag hoppas det inte blir värre än så här 2014/15.

Jo, jag fick chansen att testa Mila Vega. Det var riktigt bra ljus, skön batterisele men tyvärr lyckades jag inte få till hatten rätt. Antagligen inte hattens fel, en vanesak.
Vis kommentarer (0)
 
Mila by night etapp 1 (12-11-2014)