Vålådalens 3-dagars E2/medel (H21) (2014-07-05)

Som så många gånger förr, är den bestående känslan att det här borde ha gått bättre, "om bara" ... vadå? Om bara jag kunde hålla en riktning, kanske. Men terrängen var överlag inte så svår, egentligen, varken att springa eller orientera i. Ändå krånglar jag till det.

Ettan går i och för sig okej, jag genomför mitt tänkta vägval men har lite problem med att identifiera kontrollpunkten (höjden, som faktiskt var mycket flack). Till tvåan blir det ett parallellfel, när jag tror att jag går upp i sänkan med surdraget norr om kontrollen. Kan lyckligtvis läsa in mig på branten och stenarna uppe på åsryggen.

Trean, en diffus sänka, var väl gömd inne i den täta lågväxta fjällskogen och kunde ha blivit en riktig rysare men jag spikade den, vilket förorsakade en smått euforisk känsla som i sin tur gjorde att jag direkt därefter bommade den relativt lätta fjärde kontrollen ...

Till femman hade jag häng på ett par snabba gossar en stor del av vägen, checkade av den lilla öppna myren ca 250 m SÖ kontrollen och ville gärna orientera självständigt sista biten, men ... Osäkerheten rann till och jag tyckte mig se fläckar av myrmark i slänten mot norr som jag inte hittade på kartan. En liten stund senare efter att ha vänt tillbaka och konstaterat att jag måste ha varit rätt ändå, sprang jag rätt över dessa fläckar, som inte var blöt myr - men väl öppna gläntor som jag nog anser borde ha framgått av kartan.

6-7-8 gick utmärkt, att spika åttan kändes som en triumf även om det gick långsamt dit. Ut från nian hade jag sällskap, som jag ville dra ifrån, vilket lär ha bidragit till att distrahera mig så att jag i gammal god(?) stil drog rejält snett. Avslutningen K10-14 var ändå oproblematisk.

Ytterst fin terräng, så klart, och banläggningen var det heller inget fel på, synd att inte kunna göra lite bättre ifrån sig då.