Måsenstafetten - öppen motion (ÖM9) (2014-03-30)
Kategori: Träning
Karta/område: Moga (Buskhyttan)
Arrangör: OK Måsen
Distans: (7,8 km)
Sträcka: 9.32 km
Tid: 64:07
Lagom runda i fin skog en skön vårsöndag, med viss tävlingsnerv, vad mer kan en nöjesorienterare begära?

Jorrit och jag tog sällskap till startfållan, och med den sedvanliga kommentaren "vill inte se dig i skogen" (ungefär) drog han iväg några minuter före mig. Medan jag väntade hann jag bli åskådare till starten för stafettens damklass (D17-) och när jag ger mig iväg har jag alltså hela det startfältet strax framför mig. En stor andel av tjejerna verkar ha samma första- och andrakontroll som jag på min bana (vilken motsvarar en av gafflingarna i H17-kavlen), så jag kan ta hjälp av tåget även om jag också är med på kartan från första början. Ettan, tvåan - tjipp tjopp - snabbast i klassen så långt!

Från tvåan fortsätter jag i samma riktning som alla andra, tills jag korsar stigen som jag plötsligt inser leder bort till ängen med torpet Moga. Det går då ögonblickligen upp för mig att där har jag mitt givna (stig-)vägval!

Så enkelt: drar förbi husen, följer vägen genom kurvan och genar sedan in i skogen mot nästa stig västerut. Så snart jag skymtar den mindre stigen framför mig dyker där också upp en svartklädd gestalt mellan träden, med ack så välkända röda bokstäver skrivna över ryggen ... "JORRIIIIT!!" vrålar jag (enligt vittnesmål) så att vederbörande helt tappar kartkontakten (enligt egen utsago). Kan själv inte minnas att jag utstötte något sådant vrål ...

Hursomhelst, glider förbi klubbkamraten och drar honom med mig mot bergsknallen som kontrollen sitter uppe på. Konstaterar högt att vi härmed passerar ett avsnitt av Sörmlandsleden, lätt igenkänd på de orangea S-märkta skyltarna, ett tydligen helt oundvikligt inslag på varenda orienteringstävling i valfritt skogsområde söder om Stockholm?!

Lite lätt distraherad går jag upp på höjden för tidigt (för långt norrut), halvt medveten om det, kommer lite ur gängorna och tappar tempo. Får syn på en kontroll, just som TSK:s Henke P stämplar den, han får en uppmuntrande ryggdunk och ögonblicket efter ser jag att det där är ju fel kodsiffra. Nåja - vet ju åt vilket håll jag bör söka och hittar först Jorrit, som då precis har stämplat och nästan håller på att dra sig med mig bort från kontrollen, innan jag fattar galoppen och vänder helt om och plockar den ...

Irriterad över att ha tappat holländaren förbi mig igen så tar jag upp jakten och drar i min iver aningen snett på kortsträckan, inser dock detta och korrigerar utan större tidstapp. Jorrit stämplar strax före men jag har likväl plockat sekunder!

Vill förstås inte fastna i "hängande ställning", så jag drar avsiktligt lite åt höger över hällarna på väg till femman. Tappar tillfälligt kartkontakten men läser in mig i farten - öppna höjden med dikena nedanför. Skuttar över ett dike med Jorrit hack i häl (plask!) och tar så femman fint.

Till sexan tänker jag att grovorientering mot husen i Moga verkar vara mitt säkraste alternativ. Går vänster om storbranten, rätt över första lilla höjden men inte fullt så pang på kontrollen som jag hoppats, då mitt detaljseende svikit och jag fått för mig att den sitter framför branten och inte ovanför.

Sjuan - spik! Håller på att göra en förrädisk riktningsförändring efter att ha korsat kraftledningskorridoren, men min nya bästa vän Silva Jet varnar snabbt för faran och jag justerar kursen. Bekväm färd in mot åttan, där jag håller noga koll på de gula områdena jag passerar. Terrängen är som finast här!

Vidare till nian i samma stil, drar aningen vänster men inget allvarligt. Jorrit dyker upp i mitt synfält igen! Stämplar åtminstone före honom. Nu är det sannerligen dags att hänga av min holländske vän, tänker/ropar jag därefter och sätter fart mot tian. Vägvalet ser lika snabbt som självklart ut - ut på den icke besådda åkern och från dess sydöstra hörn, stig/väg till kraftledningen. Sedan är kontrollen praktiskt taget redan tagen! Eller inte ...

Begår parallellfel när jag kommer ut i det öppna stråket under kraftledningarna, tar fel på brant på motsatt sida och hamnar för långt ned i den steniga och snåriga sluttningen där. Ett kort tag är jag ändå ganska övertygad om att jag måste vara precis rätt, men att kontrollen sitter liksom gömd bakom en sten, eller något. Bara otur, tänker jag, att ingen annan som har samma kontroll är där och röjer den för mig just då!

Efter en ångestfylld minut av vacklande självförtroende trillar polletten ned. Ny riktning, snabba steg och på andra försöket går det, som så ofta, alldeles utmärkt att pricka rätt. Är Jorrit förbi mig igen? Ingen skymt av honom nu.

Jomenvisst, jag kommer till elvan nerifrån, efter en kort klättring upp mellan branterna (suboptimalt vägval, skulle gått ovanför branterna med en gång) och där är han igen! Bommar varvningskontrollen, tolvan av bara farten, jag gör en krok åt vänster och avståndsbedömningen sviktar. Ändå visuell kontakt med "kontrahenten" fortfarande, bara en liten slinga kvar nu! Öka!

Går helt i onödan runt höjden före åkern söder om K13, tänker inte alls på denna lilla fadäs dock utan koncentrerar mig på att från jakttornet hålla kompasskurs mot kontrollen. Perfekt.

Halvvägs till K14 blir jag för ett ögonblick osäker på både avstånd och riktning, läser dock in mig i samma stund som en Södertörn-löpare med betydligt säkrare steg drar om mig, och jag bedömer att han verkar vara på väg till samma kontroll och hänger på. Håller den ryggen 14-15-16, fast till K16 kostar det i form av en liten krok som innebär såväl tappade höjdmeter som sekunder. Fortsätter ändock följa ut från 16:e men tycker sen att södertörnaren håller sig på stigen längre än nödvändigt (eller kanske inte har samma kontroll), så jag viker av i förvissning om att strax springa på kontrollen. Icke. Här blir det en bom som, slutligt, tillåter Jorrit att åter smita förbi (tydligen var jag före honom till 14:e, men det har jag varit ovetande om). Möter Jorrit på väg ut från K17 när jag närmar mig den från fel håll, och sätter i alla fall högsta fart på de två avslutande delsträckorna för att ta in så mycket som möjligt. Får på upploppet se Jorrit gå i mål 150-200 m framför mig, och vet då att jag har slagit honom.

Det psykologiska spelet oss emellan, varigenom en hela tiden riskerar att tappa fokus på sin orientering för att istället bara hetslöpa, utgjorde faktiskt dagens bästa träningsmoment. Efteråt var vi båda nöjda med vårt respektive lopp!
Dölj kommentarer (1)
jorrit: Ok, jag hade tappat kartkontakten innan du vrålade faktiskt. Hade tänkt samma vägval till 3an som du men missade första stigen och hamnade på den söder om den utan att fatta var jag var.
Lägg till kommentar
Spara
 
Måsenstafetten - öppen motion (ÖM9) (2014-03-30) Måsenstafetten - öppen motion (ÖM9) (2014-03-30)