Grymnatta 2013 (H21) (2013-04-12)

Förkyld som jag var (när jag vaknade samma morgon blödde jag spontant näsblod) så startade jag ändå, mot bättre vetande ... För vem kan väl motstå dryga 10 km natt-O i ett par plusgrader och regndis, liksom? Före start kände jag mig ändå helt okej, det var mildare än väntat i luften (en dos magnecyl, c-vitamin och koffein på vägen till TC gjorde väl sitt till för att lura hjärnan att jag hade krafter till att genomföra detta) och stämningen kring brasan vid startfållan var smittsamt förväntansfull. Inte minst levde hoppet om förhållandevis mycket barmark i terrängen - ett mentalt bränsle så gott som något efter allt snöklafs denna förlängda vinter!

Mitt mantra för kvällen var "typ kompasskurs", innebärande att det viktigaste var att hålla riktningen någotsånär och så klart behålla lugnet i alla lägen genom övertygelsen att "går jag i rätt väderstreck kan jag inte komma helt fel". Det var ett framgångsrikt koncept som jag höll fast vid fram till femte kontrollen ...

Långsträcka direkt, så det var bara att stövla på. Kom ut på åkern mitt på kartan, vidare norrut förbi de inhägnade militära skyddsobjekten (vad de nu var för något) och in på stigen som ledde fram till en tydlig öppen sankmark. Jag hade förvånansvärt bra koll på min rutt. Sista biten in mot kontrollen, däremot, blev det en aning för tekniskt för mig och jag flackade lite chansartat med ljusstrålen utan utdelning, tills jag insåg att det var bättre att gå fram till den tydliga uppfångaren och ta kontrollen därifrån. Sagt och gjort!

Tyckte ändå jag börjat loppet till belåtenhet, min "typ kompasskurs"-filosofi kändes betryggande och jag kunde fokusera på riktningsbytena. Sviten 2-3-4-5 gick utan problem; som vanligt var jag onödigt ängslig och stannade upp för att dubbelkolla kartan var femtonde sekund ungefär, men misstagen och bommarna uteblev!

Avsaknaden av bomtid så långt tog jag igen till sexan ... Bestämde mig efter femman för att köra ett stycke väglöpning, "det enkla vägvalet", varvid jag ökade tempot och tillät mig att ta en paus från själva orienterandet för en stund. Att göra det mitt under pågående tävling kan vara ödesdigert ... fast jag hade full koll på var jag vek av från vägen tappade jag därefter riktningen direkt. Sekunder och minuter rann iväg medan jag förbryllad försökte förstå vilken höjd jag hade rundat och vilket grönområde jag egentligen bökade mig fram igenom, tills jag så småningom trillade ut på stigen som ledde fram till det där militära skyddsobjektet. Där kände jag ju igen mig och kunde ta kontrollen från det hållet. 10 min bortkastade genom mitt "enkla vägval".

Jaja, bara att genast lägga bedrövelsen bakom sig och köra på. Gjorde min bästa delsträcka från sexan till sjuan och hela sviten 7-8-9-10 gick utan större bekymmer (detaljbommar om någon minut till nian och tian räknas knappt i sammanhanget), dessutom fick jag väta min torra strupe med en välbehövlig munfull saft vid vätskekontrollen.

Så det var en besvikelse då min pannlampa automatiskt gick ner i ledljusläge strax efter stämplingen av tian, när jag just ställt in siktet mot elvan och banans avslutning längs Norrvikens branta strand ...

I och för sig var ljuset tillräckligt för att jag skulle se en 10-15 m framför mig, tillräckligt för att springa om än inte för att med samma säkerhet läsa av den omgivande terrängen, så mitt omedelbara beslut var faktiskt att försöka fullfölja ändå. Jag satte således av västerut, med kompassen i högsta hugg. Typ kompasskurs!

En växande, tärande oro för att plötsligt finna mig helt utan lyse skapade dock en sådan stress att min av fysisk utmattning redan nedsatta orienteringsförmåga reducerades ytterligare, och jag tog efter en stund mitt förnuft till fånga och bröt loppet. Bara att hitta tillbaka till bebyggelsen kändes i det läget som ett litet äventyr ...

Sammanfattningsvis var det så klart bittert att inte få något resultat, och jag önskar med facit i hand att jag hade anmält mig till H21 Kort istället, men mitt första Grymnatta (som jag förtsått var osedvanligt "snällt" i år) var ändå en upplevelse jag inte ångrar. (Och jag var väl värd en after-run-IPA på Tennstopet.) Nästa år, då jäklar!