Helg utan älg 2015 E1 (H21) (2015-10-17)

Ännu ett i den långa raden av långdistansfiaskon. Staplar ungefär alla fel som går att göra på varandra. Till mitt försvar kan jag bara säga att det här var mitt första lopp i verkligt gotländsk terräng (har tidigare bara sprungit "gotlandstävlingar" på Fårö, en ö med sin egen särprägel). Erfarenheterna och skrönorna jag fått höra rörande gotlandsterrängens utmaningar var många, men slutsatsen alltid detsamma: gå på kompass! Det är ju nu en teknik som jag behärskar måttligt väl...

Loppet börjar i och för sig lovande. Väljer stig till ettan men springer en aning för långt innan jag viker av (rösena gick inte att urskilja i farten, då de kunde bestå av några få små stenar) och får vända vid den tvärgående stigen. Men träffar rätt direkt på andra försöket och tappar kanske 30-40 sek (=ingenting). Forsätter på stig så långt det går till tvåan, sänker farten inför kontrolltagningen och får den utan problem.

Trean ser jag direkt på kartan att det kommer bli den första riktigt prövande kontrollen. Achtung, riktning! liksom. Mycket riktigt, självklart drar jag snett, korsar den otydliga stigen i en liten glänta men tar fel på vilken gul fläck det är. Får sedermera syn på några typ H40:or som verkar ha koll (och förhoppningsvis samma kontroll som jag), hakar på och kommer förbi stora stenen som är omöjlig att missta sig på då det faktiskt är en stor sten. Därifrån en baggis att ta trean förstås.

När trean väl är stämplad och klar tänker jag att jag ska samla mig, ta ut kursen NOGA till fyran och spika den like a boss. Vad jag inte planerar är att vända kartan, och näsan, 180 grader fel...

Hinner en bit innan jag blir medveten om detta smått monumentala fel. Och när jag väl fått styr på skutan så är det förstås tokrusning utan plan som gäller i motsatt riktning (m å s t e k o m p e n s e r a). Som spåret visar var jag på rätt väg ändå, men väl framme vid klustret av halvöppna ytor framför kontrollen inträffar den oundvikliga avböjningen... Hittar en annan liten sten med en skärm, men vilken av stenarna är det? Till slut går jag lite uppgivet på måfå åt ett håll som "känns rätt" och som av en tillfällighet hittar jag min kontroll.

Fyran till femman går som smort. Mest för att jag möter löpare på väg ut från kontrollen, och får syn på ett synligt stråk i gräset. Misslyckas däremot kapitalt med att följa samma stråk tillbaka till storstigen, eller jag tänker väl att jag ska gena lite åt nordväst.

Grovorientering mot stigen - TOO EASY! Häpp, ingen stig visar sig och jag fattar först nada. Fattar sen att jag hamnat snett och kan läsa in mig på den långsmala gläntan som jag kort dessförinnan korsat. Men jag får ingen kläm på väderstrecken. Det snurrar i min skalle...

Hittar till slut ut på stigen och sätter av i trav längs den långa bågen som ska leda fram till en enkel kontrolltagning. Och ja, det går faktiskt utan problem.

Sjuan och åttan däremot föregås av ett svajande utan dess like. För att inte tala om nian, där jag kommer helt rätt fram till ringkanten men först missar den med en hårsmån och efter en uppgiven loop får göra ett nytt angreppsförsök från samma ställe (då ser jag den genast).