Louna-Jukola 2015 (2015-06-14)

Min fjärde Jukola-kavle blev inte den bästa, prestationsmässigt. Skulle ha sprungit sistasträckan men p.g.a. en del sista minuten-omkastningar i lagen fick jag ta den drygt 15 km långa tredjesträckan ("pitkä yö", motsv. Långa natten) istället. Förvisso var det väl inte helt otippat att det skulle bli så, men jag hade hellre avslutat i dagsljus ...

Började med att bomma ettan efter att ha ensamorienterat från startpunkten (alla framför mig fortsatte framåt längs kraftledningskorridoren). Var väldigt nöjd med hur jag avverkade sträckan fram till höjdryggarna under kraftledningen - säkert och i lagom öppningsfart - tyvärr så nöjd att jag så klart förivrade mig i kartläsningen och vek av åt höger/söder en höjd för tidigt. Efter en stunds rastipanik så gick jag ut till kanten av korridoren och lyckades läsa in mig. Stämplade samtidigt som några raska gossar som jag då självfallet tog chansen att hänga efter.

K2-4 oproblematiska på led. Den sydfinska sommarnatten var ljum, gryningens första ljus trevade redan över horisonten och känslan var att det här skulle flyta på.

Till femman hade jag dock för dålig koll när tåget närmade sig kontrollen över hällarna uppe på höjden, och när tåget delade upp sig efter gaffling hamnade jag på fel spår. Det var jag i och för sig inte ensam om, men övrigas förvirring bidrog inte direkt till min egen skärpa... Letade sedan länge och väl (kändes det som) bland alla blocken i kontrollens närområde utan att få syn på den. För att vara en Jukola-kontroll satt den ganska väl dold.

Revanscherade mig lite för bommen genom att spika sexan i sprintfart, lätt som den var. I den branta (bitvis tvärbranta) slänten där K7-8 satt var det allt annat än sprint... Rena äventyrsbanan att skråa genom snåren mellan dessa bägge kontroller. Helt ensam där.

K9-12 hade jag sällskap av och till, men framför allt bra koll. Flytet kom på skam till K13 inne i det gröna, där jag fick rota runt en stund eftersom jag trodde att jag gick över det sydligare höjdpartiet före grönområdet.

K14-15 gick hyggligt, får jag väl tillstå, men jag började bli trött och upplevde att jag tappade tempo. Följde därför en snubbe i hasorna ut från vägen (halvvägs till K15), men tyckte han började dra för mycket norrut och tog ut egen kurs. Inte fel beslut den gången!

K16-18 klarades av utan bommar, men benen kändes alltmer som spaghetti och jag gjorde flera vanskliga vurpor medan löparna runtomkring mig ångade på och drog ifrån. Frustration.

Ur frustration kommer ingenting gott och mer av samma vara alstrades när jag följaktligen missbedömde avståndet till K19, blev osäker och började feltolka allt jag såg runtomkring mig. Tog några minuter att återfå ett uns av koncentration och läsa in sig ordentligt. Till råga på allt var ju K19 en supertydligt placerad tv-kontroll...

Efter att ha stämplat den fick jag för mig att det nu bara var ett par avslutande kortsträckor kvar till arenan och växling. Snart skulle jag få glida in i bastun med en kall i vardera handen och känna krafterna återvända till mina arma ben. Glad i hågen vecklade jag ut det stora kartbladet och... vilken chock! Återstod ju typ en hel medeldistans innan jag skulle få vila. Se så, bit ihop och kör!

K20-24 i maklig takt orsakade i alla fall inga större svårigheter. På tallmon efter K24 höll jag så klart inte reda på vilken stig jag växlade in på i villervallan av stigar, utan trodde jag var ett snäpp längre åt söder. Utan att fatta hur hamnade jag på storstigen och eftersom skadan redan var skedd valde jag då att ta kontrollen säkert via stigarna, trots omvägen. Försökte sedan hålla så god fart som jag överhuvudtaget förmådde in till växling. Osäkert hur god den var...

Den efterlängtade bastun var i alla fall ingen besvikelse.